Christmas road trip med världens bästa tjej
Den 25 december packade jag och Christy in oss i vår lilla Nissan Pulsar, eller Brian, som vi döpte honom till och satte kurs mot Great ocean road. En väg som precis som namnet antyder går längs med havet längs Australiens sydkust. Vägen byggdes för att soldater och sjömän skulle kunna transportera sig under första världskriget, och är nu en av Australiens mesta sevärdheter.
Trippen tog oss fyra dagar och tre nätter med stopp i kustorter som Torquay, födelseort för surfmärken som Ripcurl och Quicksilver. Här stannade vi bara för att sola och kickstarta vår första riktiga trip på vad som känns som en evighet av jobb. (2 månaders jobb utan spelrum för vidare upplevelser och socialt liv är en plåga när man reser som vi gör. Inte för att låta gnällig, men vi har ett år i Australien och då är 2 månader utan nya miljöer och upplevelser en mindre evighet.) Det var på den här stranden jag insåg att jag glömt min bikini och handduk på balkongen hemma i Southbank. Bra start!
*Duktig idiot*
Resan bar sedan av vidare mot Anglesea, ännu en surfort några minuter därifrån. Pga julfirande fanns det inte mycket att göra då mest allting var stängt. Vädret var kanon, men vi kände inte för att lägga pengar på surfutrustning eller kanothyrning då miljön ändå såg lite tråkig ut och vågorna inte var på vår nivå. Så här körde vi bara igenom för att till slut stanna i Lorne, en supermysig by återigen perfekt för surfare, barnfamiljer och campare som oss. Väldigt avslappnad atmosfär, en huvudgata med lite shopping och mat. Fiske är en stor industri här så det fanns mycket sånt att välja på. Här parkerade vi Brian framför havet, fällde ner sätena och bäddade bagaget med ett täcke och en filt för natten. Drack vin, åt gott, såg en dubbel regnbåge och en vacker solnedgång. Somnade runt 9:30 för att klockan 3 vakna av köld, trycksår och vad vi tror var kustbevakningen som åkte runt med en strålkastare på taket. Vet inte om dom letade efter galna surfare i bäckmörkret, eller om dom var ute efter oss som möjligtvis olagligt sov i bilen. Vi gömde oss iaf så gott vi kunde och har inte fått några böter än. När kusten var klar var vi inte alls sugna på att sova, så vi öppnade vinet igen och findrack det direkt ur flaskan med nedrullade rutor och stirrade upp en stjärnklar natthimmel. Räknade stjärnfall, beundrade vintergatan och jag såg en komet! Tror jag. En stor orange prick med jättelång, vit svans. Det måste vara en komet?
När morgonen väl kom efter några timmars obekväm "sömn" drog vi oss upp till Erskin falls, ett vattenfall uppe i skogen ovanför stan. Det var vackert, men ganska tråkigt om jag jämför med dom jag såg i Nya Zeeland. Men lätt värt, vi gjorde det till ett äventyr med att klättra upp på klipporna nedanför det och få bättre kort än turisterna på plattformen. The experience lies within the challenge! Allt blir så mycket bättre om man går mot strömmen. Stå på en ful terrass är inget för oss. Klättra ut på hala stenar, riskera lite och få ett litet adrenalinpåslag för att få bilder ingen annan får är mycket bättre!
Därefter körde vi till Apollo bay där vi bodde på ett hostel. Chillade mest där och la oss tidigt för att klockan 3 på morgonen gå upp och bila ner till Twelve apostles 2 timmar längre ner längs vägen. Det är klippformationer som står rätt upp ur havet, formade av vågorna som skaver bort ca 2 cm bergmassa om året tills dom till slut faller ihop. På vägen dit i skymningen såg jag mina första vilda jättekängurur som jag nästan körde över. Bra med lite adrenalin sådär på morgonkvisten...
Svintrötta och uschliga okristligt tidigt på morgonen var väl tankeverksamheten inte på topp för nån av oss, så Christy gick tappert ner i shorts och flipslops invirad i fleecefilten och jag i träningsbyxor och flipflops, invirad i min handduk för att hålla värmen. Det var så förbannad kallt att vi fick köldskador på fingrarna, knappt kunde gå tillbaka till bilen och än mindre prata efter nån timmas fotograferande av dom ståtliga apostlarna i soluppgången. Vi ångrade klädvalet, men smärtan var värd upplevelsen! Ljuset som faller över klipporna i gryning och skymning gör det till ett magiskt skådespel. Så trots frostskadorna var vi extatiska över upplevelsen! Dagen toppades med att vi åkte vidare och stannade vid utsiktsplatser som the Arch, London bridge och Grotto, alla tre är precis som apostlarna klippformationer som formats av havet. Riktigt coola! Man blir ödmjuk över hur kraftfullt det är!
Dagen toppades med att köra ut till Warrnambool som är slutet på Great ocean road. Där gick vi in i en nationalpark, Tower hill, som är en utslocknad vulkan nu fylld med djurliv, sjöar och vacker natur. Här såg vi fler kängurur, emu och koalor och wallabys. Dödströtta efter att ha gått upp kloickan 3 på morgonen somnade vi nästan i solen när vi åt. Strosade sedan mosiga omkring och njöt av uppförsbackar och solsken. På eftermiddagen bestämde vi oss för att försöka hitta ett nytt hostel för att skona våra ryggar, bila tillbaka till apostlarna och se solnedgången över dom med och utvilade kära hem till Melbourne dagen efter. Solnedgången såg vi, men alla hostels var fullbokade hela vägen från Warrnambool till Apollo bay, så vi köra i kanske 5 timmar, la oss på motorhuven under en stjärnklar himmel, drack lite öl och njöt innan vi somnade för vår sista iskalla natt i bilen. Avsluitade roadtrippen med att sola i 6 timmar, sedan komma hem till Melbourne och njuta av umgänget med våra saknade pojkar igen.
Det finns inte mycket som slår en road trip i bra sällskap. Här nämner jag bara vad vi såg och gjorde, men atmosfären under hela resan var helande på något sätt och väldigt svår att förklara. Att spendera 3 dygn med bara en och samma person non stop och ändå sakna henne när man säger hejdå, det krävs personkemi för det. Hur jag ska överleva när hon åker till NZ vet jag inte riktigt. Hon är en älskad vän och avskeden blir aldrig lättare...
