Blondie Abroad

För att jag hatat det. Och kämpat med det. Blivit knäckt, jag har suttit och gråtit på rundor, fylld av uppgivenhet och vanmakt, känt att detta är verkligen inget för mig. Vetskapen att om jag inte gör ett bra jobb, får jag heller knappt nåt betalt för lönen speglar hur många sponsorer jag skaffat. Så inga sponsorer - ingen lön. Vilket betyder att jag inte kan spara, äta eller leva. Men sedan har jag pratat med kompisar och kollegor som fått mig att inse att jag är störtlöjlig som förväntar mig stordåd efter orimligt kort tid i jobbet. Att jag måste acceptera det faktum att det tar tid att lära sig nya färdigheter och ett helt nytt jobb som inte liknar nåt jag provat innan. Och gissa vad? Så fort jag slutade sätta press på mig hände det. Jag slappnade av och självförtroendet kom tillbaka! Och nu när jag går och knackar dörr vet jag att sponsorerna kommer komma till mig, så länge jag bara är tålmodig och upprätthåller en positiv attityd. Jag älskar inte det faktum att jag aldrig är garanterad mer än $200 i veckan, men det är en motiverande, hårt spark i arslet att ta mig samman och göra ett bra jobb så jag snart kan dra in $1500 på en vecka, och efter nyår bli team leader och tjäna $2000 utan några större ansträngningar.

Detta jobbet var så långt utanför min bekvämlighetszon på så många sätt och det har verkligen varit tufft. En dag grät jag i över en timma när jag egentligen skulle knackat dörrar och charmat folk till att donera $35 i månaden till världens störta människorättsorganisation. Men jag bröt ihop. Ringde en kompis som också jobbar där. Och en manager. Och fick snart ett upplyftande sms från en annan i laget. Och mindes vad min käre vän och självutnämnde livscoach så snällt sa till mig några dagar tidigare; "Suck it up, Princess!" Så det gjorde jag. Och snart insåg jag att jag la för mycket energi på fel saker. Att jag istället för att fokusera på hur stressande det är att vara nära att bli pank, att det är svårt att lära sig nya saker och att jag borde vara mycket bättre än jag va, lät jag tankarna istället gå till det större sammanhanget. Jag är faktiskt på resande fot. Jag bor i Australien! I Melbourne! Jag kan gå vart jag vill, när jag vill, har världens bästa människor i mitt liv och fått chansen att prova nåt nytt som inte bara är bra på mitt CV, utan stärker mig som person och ger mig nya färdigheter med. Och på några minuter gick jag från söndergråten flickstackare till oövervinnerlig säljare och hade några riktigt sköna kontakter, och som slut på dagen en riktig kvalitetssponsor som kommer hjälpa Amnesty i flera år framöver! BOOM, FUCKING BOOOM! Jag KAN! SÅ JAG GÖR! Självförtroendet som var som bortblåst är nu tillbaka och det är starkare än någonsin! För jag har klarat detta och jag gör det bra! Livsläxor är bra för karaktären. Och det är verkligen så att det som inte dödar, det härdar. Och man lär sig bäst genom att komma utanför sin bekvämlighetszon och fortsätta pusha sig själv, aldrig ge upp! Man kommer ut så mycket starkare på andra sidan! Alltid finns det nåt att lära av allt man går igenom. Välj att se allt från den ljusa sidan, för det finna alltid en som är bättre än den andra. Livet är för dyrbart för att inte njutas av till fullo. Det är bara du som bestömmer vart enegin ska flöda - till det som föder mer energi eller det som suger ut den.

Så är det något jag vill att ni ska lära från mig så är det just det. Pusha på! Tro mig, du fixar det! KAN JAG, KAN DU! INGA URSÄKTER!