Jobbsituationen
Jobbmässigt har det hänt lite sedan sista uppdateringen. Jag ska börja med dom lite dystra nyheterna om att jag inte längre kan titulera mig som servitris. Jag har under en tid känt mer och mer att jag vill sluta på Gânache chocolate, helt enkelt för att jag jobbar långa dagar med dörrknackandet för Amnesty international och därmed uppskattar lite vila emellanåt för att kunna göra bra ifrån mig där, och för att jag tvärvänt i vad jag tyckte om det jobbet. Varje gång jag gick hem från ett skift kände jag mig tom i både kropp och knopp och som att jag inte lärde mig nåt nytt alls. Uppgifterna var så simpla att jag bara kände mig understimulerad. Jag vill ha ett jobb där jag lär mig nåt nytt och utvecklar nya färdigheter, inte som får mig att känna mig rent ut sagt uttråkad. Så förra lördagen när jag gick in för att dubbelklla vilken tid jag skulle börja på kvällen tar managern mig åt sidan och säger att han behövde prata med mig. På ett sånt där allvarligt sätt så man förstår att nåt är väldigt fel.
Tydligen är det då två kunder som klagat å mig under mitt förra pass. Dom har ringt till shopen och sagt att jag skrattat åt dom när dom frågade om en av bakelserna innehöll nån slags mandel, vars namn jag aldrig hört innan. Självklart förklarade jag att det aldrig skulle hända, att jag bara sagt att jag inte visste om dom innehöll dom mandlarna och skulle dubbelkolla med kollegorna. Innan jag ens hinner fråga dom, går kunderna ut med näsan i vädret. Då fattade jag ingenting, men tydligen tog det dom inte lång tid att ringa och klaga på servicen.
Jag kommer ihåg dom här två damerna väldigt tydligt, för jag vet att dom såg väldigt sura ut redan innan dom kom in i butiken. Har en känsla av att dom är såna som tycker om att klaga på lite allt möjligt.
Så till följd av detta hade managern gett mitt pass till en annan tjej utan att säga till mig tidigare. Han hade även låtit missförståndet hänga outrett i ca en vecka innan det togs upp. Båda situationerna tycker jag skulle behövt ett telefonsamtal till mig för att dels reda ut vad som hände med kunderna, och det hade varit kul för mig att veta att mina timmar getts till nån annan! Visst, det gjorde ingenting, jag kunde festa med mina andra kollegor från Amnesty den kvällen i stället, men det hela var skött väldigt oserilst tycker jag. Men det spelar ingen roll, för i samband med samtalet passade ja på att säga att jag inte var intresserad av fler timmar hos dom. Dels för att det inte är riktigt schysst för dom att ha mig kvar som bara jobbar 1-2 dagar i veckan, och dels för att timmarna jag offrar för det inte riktigt är värda lönen jag får för det. Så vi skakade hand och önskade varandra ett gott liv, och jag gick med lättat hjärta därifrån.
Så nu kör jag stenhårt på dörrknackandet. Ett val som i stunder känts som ett riktigt katastrofalt val, när jag mer eller mindre brutit ihop för jag känt mig så misslyckad och värdelös på det jag gjorde. Efter lite uppmuntrande motivationsprat från min manager och kloka ord från min barnvakt/livscoach Tommo har jag nu ändrat inställning, slutat ställa så höga krav på mig själv och helt enkelt accepterat det faktum att jag inte kan räkna med att vara ett underbarn och kunna allt efter en vecka. Frasen som fick mig att inse faktum var "Suck it up, princess!" så det var det jag gjorde. Och efter att ha börjat slappna av och njuta av jobbet och ha kul vid dörrarna har jag idag satt ett personbästa på två sponorer på en dag! Det är bra resultat, gör jag det varje dag kommer jag tjäna $1500 AUD på en vecka, vilket är ungefär 10 000 svenska kronor. Det blir 40 000 i månaden. Så jodå, jag ska fortsätta med att knacka dörr! Till skillnad från servitrisjobbet lär jag mig mycket om säljpsykologi, utvecklar nya färdigheter inom ett område som är långt utanför min bekvämlighetszon och kommer med tiden kunna tjäna rysligt bra pengar! Connor, min manager, har ögonen på mig och Christy, en holländsk tjej som jag blivit riktigt bra vän med för att inom nån månad kanske befodra oss till team leaders för en egen grupp. Han tror på mig, och nu gör jag det med. Jag har blivit vän med några andra på jobbet nu med, och alla är som en stor familj med varandra. Jag trivs som fisken och kan knappt bärga mig till att se vad framtiden kommer ge!
