Blondie Abroad

Att strosa omkring i vackra Edinburgh och York på egen hand vart supermysigt och hur skänt som helst på sitt sätt, men jag måste säga att det var väldigt befriande att få se ett bekant ansikte när jag kom av tågstationen i Cheltenham där Rob mötte mig. Återföreningar är det bästa jag vet! Även om vi sågs ett par timmar bara några dagar tidigare var det så skänt att krama om honom igen och prata på om minnen från Sherwood, Remarkables och reseplaner i framtiden. Jag spenderade helgen hos honom och det var helt underbart! Världens skänaste ginger. Första kvällen gick vi över till hans bror och hans flickvän, drack och övertygade dom att börja resa med. Klockan blev hutlöst sent innan vi visste ordet av, så vi sov på en madrass hos dom.

 

Dagen efter mådde Rob som ett utskitet äpple. Jag var lite småtrött, men inte alls farligt bakis. Gjorde smarrig pannkaksfrukost klockan 12, och gick en sväng i parken med hans hund. Bara chillade och tjötade. På kvällen kollade vi på filmer. Jag frälste honom med Seven Pounds och körde igenom the Social Network innan vi däckade.

 

Det har verkligen varit helt underbart! Och det (ursälkta ordvalet) s*g att säga hejdå till honom i morse! En sån skön killle, man kan bara inte låta bli att må bra och vara glad när man är med honom. Jag saknar honom redan... Men det är ju som det alltid är. Vi säger ju aldrig hejdå till bra kompisar. Det är ju på återseende. I vårt fall förhoppningsvis redan i januari. Tror jag lyckats övertala honom att komma ner till Melbourne redan då.

 

Och gissa vad! När jag lämnat folk tidigare under resan har jag gråtit ögonen ur mig vid varje avsked. Queenstown var det värsta jag varit med om, jag ville verkligen inte åka ifrån vad som blivit ett hem med världens bästa folk omkring mig. (Speciellt inte för att åka till Sydney och göra slut med Ben... Hur extatisk kan man vara i en sån situation liksom...) Jag har gråtit så mycket. Men efter Qt hände det nåt. Tror det kan vara att jag kom hem och återsåg alla kompisar och familj och släktingar. Insåg att även om man lämnat någon en gång så kommer det en dag när man faktiskt ses igen. Det är inga slut, det är bara en ny del på vägen. Vill man ses igen så löser man det. Avskeden i Qt var alltså sista gången jag grät för avsked. Inte ett enda, vare sig i Sverige eller England har krävt tårar. Det var nära när jag sa hejdå till mamma och pappa i Göteborg, men självkontroll självkontroll! Inget som rann! Var lite skrämd av det först. Kändes som att nåt saknades, var rädd att jag inte brydde mig. Men nu vet jag att det snarare är just för att jag vet att jag kommer träffa dom jag är menad att träffa igen. Och det är verkligen nåt att se fram mot. Känslan att springa i famnen på ett bekant ansikte igen efter lång tid ifrån varandra är alltid nåt av det bästa man kan tänka sig. Så varför gråta när ett avsked innebär att man snart kommer återses?