Roadie 2015 - kick off!
Igår, fredagen den 5 februari började vi vår episka road trip upp östkusten. Som förväntat blev vi försenade med avresan, men det kunde kag omöjligt bry mig mindre om. Vanessa skulle säga hejdå till sin älskade Luca och jag ville inte på något vid stressa ifrån mina rumskompisar. Hängde med Dewi och James i botaniska trädgården. Spelade lite fotboll, drack milkshake i solen och njöt.
När vi sa hejdå till henne var det som att polletten äntligen trillade ner. Trots packade väskor och avskedsdrinkar fattar jag inte att jag ska åka tills jag säger mina sista hejdå till vännerna jag lämnar bakom mig. Och nej, det blir inte lättare. Det suger lika mycket vare gång! Men som någon sa till mig en gång, är det jobbigt att säga hejdå var det härligt att säga hej. Så det to jag med mig efter att vi ätit pizza och slappat i soffan framför teven med Klara och Dragana med. Jag saknar dom som fan, men jag kommer se dom alla en gång i framtiden igen. Bästa rumskompisarna man kan drömma om. Jag är lyckligt lottad som fått dom som vänner.
När jag och James åkte över bron ut från staden var det redan mörkt. En stjärnklar himmel med en stor, orange fullmåne som kröp upp mellan skyskraporna till den bästa staden i världen. En fantastisk sista bild av Melbourne.
Klockan 11 var vi äntligen alla inpackade i bilen, hade packat våra sista förnödenheter och styrde ner mot första stoppet, Wilsons promontory national park. Den sydligare spetsen i Victoria med dom vackraste stränderna och slående natur. På grund av vår sena start kom vi aldrig så långt, utan vi körde på måfå in mot en bukt som heter Venus bay. Halv två på natten poppade vi upp vårt tält på en parkeringsplats vid havet, Vanessa gosade ner sig i baksätet på bilen och vi däckade i tältet till ljudet av vågorna på andra sidan krönet.
På morgonen vaknade jag av att solen lyste rätt in i tältet och kondensen droppade ner i ansiktet. En strålande dag som inleddes med en ojämn kamp mellan oss tre och det förbenade popup tältet som gjorde allt för att inte rymmas i sin förpackning igen. Men frukta icke, vi vann! Segervisst och med en inställning att carpa dagen rullade vi ner till stranden och sprang ut i dom... uppfriskande vågorna! Kallt men garanterat det bästa sättet att vakna till. Vi var väldigt kladdiga av svett efter att ha blivit ångkokta i tältet med, så på detta viset behövde vi inte leta efter en dusch heller. Frukosten avnjöts i solen vid stranden. Nu sitter vi i bilen, Vanessa spelar gitarr och sjunger i baksätet och vi har 20 km kvar till Wilsons. Skulle inte säga att jag har något att klaga på just nu!
