Blue mountains
Andra dagen i Sydney vaknade vi klockan sex av att Marks rumskompis Troy likt en ninja behövde klättra över vår madrass och soffan för att kunna komma fram till toaletten. En timma senare gick vi upp och körde Mark till flygplatsen, för att därefter återigen kunna betrakta oss som hemlösa. Stärkta efter gårdagens fantastiska kväll ville vi njuta lite extra av Sydney och åt en fantastisk brunch på ett franskt cafe innan Vanessas kompis Doug plockade upp oss och körde oss hela vägen till Blue Mountains där vi beundrade utsikten över dalen och the Three Sisters. Strax därpå drog ett oväder in när vi var påväg mot några vattenfall i nationalparken. Skadade av suget efter upplevelser utöver det vanliga bestämde vi oss för att trotsa vädergudarna och springa ner till vattenfallet i badkläder, simma i det och sedan åka hem till Doug.
Namnet har platsen fått av anledningen att bergen faktiskt har ett blått skimmer över sig, orsakat av en olja som svges från alla Eukalyptusträd i dalen som ter sig blå när den blandar sig med damm och vattenånga.
Jag och James satte av i en häpnadsväckande fart, nerför skogsstigen i ett varmt sommarregn som öste ner så hårt att vi knappt såg vart vi satte fötterna. Efter 5 min sprint på den bortspolade stigen vände vi oss om för att upptäcka att vi var ensamma. Väntade, ropade, men fick inget svar. Tänkte att dom andra två säkert gått tillbaka eller tagit en annan väg och skuttade ivrigt vidare i vår jakt på fullbordade äventyr! Vattenfallet skulle ändå bara vara 15 min bort.
Efter ytterligare 35 min av intensiv terränglöpning i regnet som höll sig lika kraftigt hela vägen kom vi fram till vad som visade sig vara fel vattenfall, men mycket större och vackrare! Vi klättrade uppströms och kom fram till ett litet fall framför en hålighet i ett berg man kunde ställa sig bakom. Detta har varit en dröm för mig ända sedan jag som 4årig såg Robin Hood. Nu vet scenen där dom går in bakom ett fall för att komma till deras hemliga tillhåll? Jag har alltid velat göra det själv, och detta var dagen min önskan gick i uppfyllelse! Hej extas!
Vi tog oss ner till botten av det stora fallet för att korsa strömmen. På grund av den kraftiga nederbörden var gångvägen över strömmen översvämmad, så vi fick gå försiktigt. När vi var halvvägs ner tittade jag upp för att upptäcka att James var borta! Bråkdelens av en sekund var jag helt stum. Förvånad. Plötsligt tittade hans huvud upp ur vattnet och han klättrade upp på gången igen. Det såg så roligt ut att jag inte kunde låta bli att vika mig av skratt, tills han med ett brett flin sa att han aldrig kände någon botten. Att vattnet rann ner under en stor sten dold under ytan. Han hade en enorm tur som inte skadade sig mer än med ett skrapsår på stortån!
Glada att vara vid liv skuttade vi vidare likt urinvånare på jakt efter dagens byte i den djupa skogen. Hela turen tog oss två timmar och vi kunde omöjligt be om en mer fulländad upplevelse! Den var genuin och annorlunda då vi sprang i badkläder, livshotande, scenisk och bockade av punkter på önskelistan. Helt fantastisk!
Kvällen spenderades med att i natten åka taxibåt från Dougs hus till Operahuset. Skateboarda genom Sydney Harbour och utmattade efter dagens äventyr förgäves försöka hitta ett nyttigt och billigt snabbmatsställe. Vanessa var vid det här stadiet så trött att hon nästan såg dubbelt så vi tog taxibåten tillbaka hem och jag och James turades om att köra ut från stadens myller, tillbaka ut i det efterlängtade lugnet på landsbygden.
Eftersom vi envist insisterar på att inte betala för campingplatser får vi i stället lägga ner mer tid och energi på att hitta ställen ingen kommer hitta oss på eller åtminstone inte bemöda sig att bötfälla oss för. Samtidigt vill vi ha nåt som är sceniskt och vackert att vakna upp till. Denna natten blev det stället en åker vid vad som kan vara Australiens mest myggtäta vattendrag. Men skit samma, när man är så trött att man kan somna stående får man helt enkelt nöja sig med näst bästa. Vi var åtminstone borta från staden igen!
