Första mötet med Australiens sanna jag
Och det var en ordentlig väckarklocka
Så efter besvikelsen i Lakes Entrance var vi sugna på nya miljöer och satte kurs mot Buchan caves. Fantastiskt vackra grottor med stalaktiter och stalakmiter. Riktigt vackert!
Grottorna låg väldigt nära en nationalpark, snowy river. Bilderna såg fina ut, så jag ville åka till ett vattenfall och kolla in det. Detta är alltså runt middagstid, vi ha bara ätit lite frukt och bröd med varsin burk bönor. Kommer efter en enorm felkörning fram till parkeringsplatsen till fallet. Detta efter en halvtimmas körning på världens minst, mest bortspolade grusväg mitt i ingenstans. Härligt med lite genuin, orörd natur, tänkte vi alla. Skitmysigt, eller hur?
Fallet var ca 30 min promenad nerför en brant stig. En stig så övervuxen att vi nog gick fel nånstans, för plötsligt var det bara klippor rakt ner mot floden nedanför. Vart vattenfallet var vet jag inte. Men mitt i vandringen på stigen, packade med badkläder och köksutrustning för en efterlängtad måltid säger James att han vill att nåt händelserikt ska hända på resan. Vanessa börjar prata om ormar. Och sekunden efter hon nämner det skriker hon till, stannar upp och jag hinner bara se vad som var svansen av en rödmagad svartorm ringla in i snåren. En extremt giftig orm. Mindre panik utbryter och vi springer tillbaka uppför branten med kastruller, nudlar och bikinis. Rivstartar bilen och kör därifrån, fast beslutna om att hitta civilisation och bebyggelse igen. Jag har aldrig saknat betong så mycket som då.
På vägen upp mot en vad vi tror är en populärare campingplats i denna enorma nationalpark kör vi över en annan orm. Rusar klart ut och tar en titt på den efter att vi försäkrat oss om att den är näst intill livlös. Alla tre överväldigade av dagens intensiva livshotande upplevelser kör vi vidare och inte mer än tre minuter senare säger James att detta är det mest "fucked up place hes ever seen". Varför? Jo för vid uppfarten till gården vi körde förbi hängde fem stinkande, döda vildhundar upp och ner, halvt förruttnade från ett träd. Vi backade naturligtvis tillbaka och förundrades chockade över hur banalt och SINNESSJUKT det är! Vem gör sånt???
Klockan är 6:30 på måndag eftermiddag och alla tre lever fortfarande. Jag har en väldigt orolig känsla i magen för det här stället efter dom senaste tre händelserna med ormar och ruttna hundar. Vill åka hem lite.
Fortsättning följer.
