Blondie Abroad

Vi anlände vid lunchtid till det omtalade paradiset Wilsons promontory. Första stoppet blev på en av alla stränderna, Squeaky bay. Undrar ni över namnet är det väldigt logiskt så fort man sätter ner sina fossingar i den silkeslena, vita sanden. Den riktigt gnisslar när man går i den! Som att gå i potatismjöl. Skitroligt! Stranden var så fantastiskt vacker, omgiven av höga grönklädda berg, en liten bukt väldigt avskild från omvärlden. Folk strömmar dit på helgerna, men då det bara var fredag eftermiddag och folk inte hunnit dit efter jobbet än var vi nästan ensamma. Vattnet var turkost och sp klart att man såg rakt genom vågorna. Sanden kritvit och bland det finaste jag sett. Här lekte vi i dom enstaka vågorna, flöt omkring, dök från klippor och somnade i solen. 

 

 

När hungern kröp sig på åkte vi ut till en liten ort strax utanför parken och köpte mat. Åkte sedan upp för ett berg där vi tänkte göra en liten vandring. Den planen ändrades snart när vi såg att lan kunde göra ett par längre vandringar med övernattning, så jag plockade ut allt ur min stra väska, tryckte ner sovsäck och en varm tröja, Vanessa knöt på sig tältet och James bar maten vi behövde. Vandrade i 3 timmar tills vi kom till Sealers cove. Vi kom bokstavligt talat ur skogen rakt ut på en strand som tagen ur LOST eller the Beach. Här gick vi trotsigt förbi campingplatsen, poppade upp tältet på stranden och somnade rätt tidigt efter att ha sugit in det faktum att vi där och då var i ett perfekt paradis. När vi lånord stirrade på stjärnorna hörde vi ett grymtande djur som klättrade runt nånstans i buskarna. Jag tror det var en koala. Vi kan åtminstone säga att det var en koala.  Vill inte tänka på vad det annars kan ha varit. 

 

 

På morgonen velade vi fram och tillbaka huruvida vi borde forsätta runt hela loopen eller gå tillbaka. Tanken var upphetsande att göra hela vandringen, men det skulle innebära ytterligare 25 km vandring och en natt till i skogen, och med tanke på vårt extremt magra matförråd vände vi tillbaka. Tur var det, för vi var extremt trötta efter en natt på en madrass som sjönk ihop och orsakade svår sömnbrist för oss alla tre och ett matintag som liknar inget någon skulle rekommendera någon. Nånsin. Så vi kom tillbaka trötta men stolta! Åkte ner och doppade mig i havet med James för att skölja bort den värsta svetten medan Vanessa somnade i baksätet igen. Nu rullar vi på mot 90 mile beach och alla dess sjöar och kuster där vi ska slå upp tältet så fort mörkret kryper sig på