Brisbane - när vi tre blev två
Vårt stopp i Brisbane blev längre än förväntat. Några dagar hade jag räknat med eftersom vi bodde hos James kompis Tessas familj, som skämde bort oss som kungar med mat och en fantastisk gästvänlighet!
Vanessa fick bara en natt här. Vi kom fram på kvällen efter en heldag på Dreamworld och White Water World där vi tävlat i vattenrutschkanor och åkt attraktioner tills middagen var sekunder från att åter få en skymt av solens ljus. I Brisbane väntade en festmåltid a lá Kathrine med nästan hela familjen och oss samlade. Här bjöds även på mer sång och gitarrspel från Vanessa, James och herrn i huset, Hes. Det var fantastiskt vackert och stämningsfullt, och när Vanessa sjöng en av sina låtar slog det mig att detta var den sista kvällen jag har med henne på... ja jag vet inte hur länge det dröjer innan jag får se henne igen. Tuffare är jag inte än att jag tyst lät tårarna rullar nerför kinderna, med förhoppningar att inte ge ett alldeles för sorgligt första intryck hos familjen Boersma.
Vanessa är en dom allra bästa vänner jag nånsin fått äran att träffa, så natten spenderades med att småprata med henne tills i utmattade somnade mitt i en mening.
Hennes flyg till Melbourne och hennes pojkvän Luca lyfte vid 6 på morgonen, så vi körde henne sömndrucket dit och sa ett kort "på återseende", och innan jag visste ordet av var hon borta. Igen. Detta är andra gången jag säger hej då till henne. Första gången var för sex månader sedan när jag lämnade Queenstown. När jag satt med henne och några till i terminalen tills dom ropade mitt namn i högtalarna. När jag gick mot säkerhetskontrollen och hon kom efter mig med en bit nougat som hon matade mig med medan vi grät och lovade att mötas upp snart igen.
Detta avskedet blev inte lika utdraget. Inte lika jobbigt heller, för jag vet att vi kommer mötas upp igen innan vi lämnar Australien. Men tomheten infann sig omedelbart. Att säga Hej då till en vän är alltid lika jobbigt när ovissheten om för hur länge det är för är överhängande.
Men det är som det är. Det hjälper inte att grubbla, man får bara fokusera på vad man har framför sig. I mitt fall var det James och fortsättningen på road trippen längs östkusten. Denna skulle bli lite uppskjuten visade sig på grund av den värsta cyklonen som drabbat Queensland på hundra år.
